Ett nytt tillskott...

Jag har tidigare berättat om hur jag kom i kontakt med Lotta för första gången – det var min kära mamma som överlät ett antal Lottaböcker till mig. För några veckor sedan berättade mamma för mig att hon fått en sådan längtan efter att läsa just Lotta igen. Jag sa förstås att hon får låna vad hon vill av mig (bara hon lämnar tillbaka dem, skämt åsido!), men då berättade mamma att hon fått tag i ett par Lottaböcker på ett antikvariat. En av dessa böcker var Rena mörkret, Lotta och eftersom det diskuterats olika omslag på just denna bok var jag snabb med att fråga hur hennes omslag såg ut. Eftersom vi pratade i telefon hade jag ingen möjlighet att titta på det själv, men när mamma beskrev Lottas klänning blev jag nyfiken. Det här lät ju inte riktigt som min utgåva, vilken är den nyare varianten där Lotta har kortärmad klänning.

När mamma kom hem till mig några dagar senare hade hon med sig sin upplaga av Rena mörkret, Lotta, och jag blev alldeles lyrisk, för jag tyckte den var mycket finare än min! Det kändes märkligt att se ett Lottaomslag för första gången, även om den nya och den gamla varianten är lika. Mamma tyckte tvärtom – hon gillade den nya varianten bättre, där Lotta enligt mig har en sådan fånig min… Så vi bytte böcker, och jag kände att jag genast måste läsa detta nya tillskott till min samling. Skulle inte bara omslaget utan även språket, och kanske till och med handlingen, skilja sig åt? Men i den version jag fått av mamma (femte upplagan) fanns inte många förändringar, och de som fanns var rent språkliga. Ett exempel på en sådan förändring i språket är då Lotta släpar sig hem efter sitt C i matte och sätter sig vid middagsbordet. I den nyare upplagan jag hade innan jag och mamma bytte böcker säger då Knatt till Lotta: ”Tjejen är nere. Har Paul gjort slut?” Men i den äldre versionen säger han: ”Tjejen är nere. Har Paul pangat?” Förmodligen ett tidstypiskt uttryck som ansågs förlegat då boken trycktes på nytt. Lite festligt tycker jag!

För övrigt läste jag denna gång inte bara Rena mörkret, Lotta utan då den var slut tog jag nästa bok i ordningen. Och nästa, och nästa… Nu har jag precis läst Vilken fullträff, Lotta och återigen skrattat högt åt (för vilken gång i ordningen vet jag inte!) när Lotta trampar på sin rosafärgade handkräm och den sprutas rakt på Malins ben, varvid Lotta rusar ut i badrummet och kommer tillbaka med en frottéhandduk indränkt i skållhett vatten… Så nu har jag alltså hamnat lite galet i ordningen, men det gör ju faktiskt inget. Lottaböckerna funkar lika bra att läsa i rätt följd som att ta en på måfå. Kanske jag fortsätter med Lotta i topp, eller också läser jag om dem alla från början… Vilken lyx att kunna välja och vraka!

Mia Göransson

April 2005