"Den klarnande april..."Jo, visst är det april. Och när jag skriver detta skiner solen från en klarblå himmel, samtidigt som solens strålar torkar upp vattenpölarna och dropparna på påskliljornas blad. Så att det är klarnande april är det ingen tvekan om. Men frasen finns även med i Lottas värld – till att börja med under en svensk uppsatsskrivning, i Vilken skiva, Lotta! närmare bestämt. ”Den klarnande april…” är rubriken på ett av de ämnen Lotta och hennes klasskamrater får välja mellan att skriva sin uppsats kring, och Lotta fastnar givetvis för detta fria ämne. Det är väl allmänt bekant att Lotta inte bara älskar att skriva, utan att hon också har en berättande, lätt kåserande skrivarstil, där många tankar ryms och där hon ibland svävar ut lite för mycket – i alla fall tycker hennes lärare det. Fantasi och kreativitet är nog bra, men i en uppsats kan detta framkalla kommentarer skrivna med rödpenna i stil med ”Håll dig till ämnet, Marie-Sofie!”. I alla fall i Lottas värld och om man har en svensklärare som heter Lockige Fridolf.
Men..! I Vilken skiva, Lotta! dyker det upp en vikarie för den skönlockige Fridolf Vestlander, nämligen Koftan. Eller, som han egentligen heter, Lennart Koff. Och Koftan är inte nådig när det gäller Lottas sätt att skriva uppsats. Lotta och Koftan hymlar inte med att de inte gillar varandra från början, men då Koftan chockar Lotta genom att ge henne sämst betyg av alla för hennes uppsats ”Tankar inför vinterlovet”, då blir det krig! Som om någon hällt en spann iskallt vatten över henne hör Lotta Koftans förklaring till det låga betyget: ”…Ämnet heter ”Tankar inför vinterlovet”, men det är inte tankar i Marie-Sofies uppsats. Det är bara en massa förvirrande tankesprång och enkla lustigheter. Marie-Sofie får strama åt sin stil, ge den mera pregnans”. Till en början är Lotta som bedövad… och dessutom mycket bedrövad. Men det är bara till en början. När hon kommit igenom den fasen skriver hon papper efter papper… och det visar sig att redaktionen på Kuriren tycker något helt annat än Koftan om Lottas kåserande, lustiga berättarstil. De publicerar hennes texter och kallar dem istället ”…friskt och trevligt skrivna med en god portion humor och ett stänk av självironi”. Då det sista kåseriet publiceras i tidningen är Lottas rubrik ”Tankar inför vinterlovet” – och Lotta är mer än nöjd. Dessutom vill Kuriren engagera Lotta för fler, regelbundna kåserier!
Som sagt, Lotta är nöjd och belåten. Därför tänker hon sig först inte riktigt för vid nästa uppsatsskrivning, och kastar sig som vanligt över det fria ämnet, som heter ”Den klarnande april…”. Men ganska snart inser hon att detta återigen kommer att leda till ett lågt betyg, eftersom Koftan inte gillar hennes personliga stil. Så därför gör Lotta helt om och väljer ämnet ”Solen och planeterna”, och skriver sakligt och konkret och så pass bra att hon får litet a i betyg. Triumfen är obeskrivbar! Och Lotta sätter sig att skriva sitt nästa kåseri till Kuriren, som hon med gott samvete kallar för ”Den klarnande april…”. Förmodligen skriver hon en glad, lättsam text som framkallar igenkännande leenden och kanske också en liten dos vemod. Precis som Ester själv skrev!
Det är inte bara i Vilken skiva, Lotta! som vi får följa Lottas vedermödor med uppsatsskrivandet. Skrivningar och den oro, harm eller glädje som florerar vid betygssättningen återfinns i flera av böckerna. Personligen har jag alltid tyckt att detta är bland det roligaste att läsa om i Lottaböckerna, mycket för att jag själv alltid älskat att skriva och berätta. Att helt fritt få skriva en berättelse var nog det bästa jag visste i skolan. I lågstadiet hade vi gula skrivböcker som vi kallade ”Berättelseböcker” och jag fyllde bok efter bok… Dessutom skrev jag berättelser i kollegieblock hemma vid skrivbordet; berättelser som oftast bestod av 10-15 tättskrivna sidor med egenhändigt utformade omslag. Häromdagen hittade jag uppe i ett skåp en pärm full med sådana berättelser, från när jag var 10-11 år. Det var ett kärt återseende! Jag satte mig i soffan, bläddrade, läste och log för mig själv. De avgjort mest förekommande ämnena är hästar (gärna om en flicka vars föräldrar inte har råd att ge henne en egen häst, men tack vare hennes hjältemodiga insatser slutade berättelserna alltid med att hon fick just en egen häst).
Några av titlarna är: Hästtokig, Jenny och Prince, Flash – en drömponny, Farlig ritt, Sabine! och Tina på galoppbanan. Jag kanske bör nämna att mitt brinnande hästintresse svalnade efter ett tag. Andra teman är fattiga flickor som växer upp på barnhem men som får komma till trevliga familjer (ja, jag var starkt influerad av Anne på Grönkulla), mystiska herrgårdar där det sägs spöka (några titlar är Mysteriet, De tre detektiverna och Kusinerna på herrgården) och sist, men inte minst, berättelser om vanliga, glada men kanske lite slarviga och tanklösa tjejer. Sådana som Lotta Månsson...
Mia Göransson
April 2007
