Skolans vedermödor slutar alltid med sommarlov

Under några veckor har jag känt mig ung på nytt och drömt mig tillbaks till ungdomsåren.
En vecka före Lotta skall ta studenten diskuterar Giggi och hon detta ämne:

Vi hade tänkt samma tankar! Giggi vände sig plötsligt till mig.
– Du, låt oss i varje fall inte börja sakna skolan och den världen förrän i höst. Jag känner mig så otäckt gammal annars. Och man är inte ung så förfärligt länge.
– Är man inte det? hojtade jag skakad av sanningen i Giggis ord. Det är man visst, det. Man är precis lika ung som man känner sig och hör sedan.
Och så krockar hon med Lockige Fridolf som tappar två matkassar på trottoaren. När Lotta vill köpa nya jordgubbar åt sin lärare säger han:
– Kommer inte på fråga, Lotta. Sammanstötningen var lika mycket mitt fel. Jag har den åldern inne, när man borde veta att man ska se sig för. Du däremot är ju ännu ung…
Vid de orden log han. Ett vänligt, men lite vemodigt leende. Till råga på allt hade han alltså hört vad jag hojtat, just innan vi slog ihop.
Han tog av sig glasögonen, putsade dem och satte dem på sig igen. Så tog han emot den bag, som Giggi och jag nu hade fyllt med allt vad han hade köpt.
– Vad beträffar er, tillade han, tror jag att ni kommer att vara unga mycket länge.
Så gick han.
Vi blev stående något ögonblick och såg efter honom.
– Han är toppen! sa jag. (Citat ur Toppen, Lotta!)
 
Lottaböckerna är en fantastisk historiebok som ganska kortfattat låter läsaren följa de olika skolsystem som funnits i Sverige under en omvälvande 20-års period. Det är synd om den ursprungliga texten moderniseras i senare upplagor. För det är ju lite av charmen att få reda på lite om hur ungdomar hade det förr i tiden och hur samhället fungerade då.                

När Lotta är 13 år går hon i ”tvåfyran” i den gamla realskolan. Då var hon inte lika förtjust i sina lärare. Speciellt inte den gången när Lockige Fridolf lyfte på bänklocket och visade för hela klassen hur slarvig Lotta var:
Lockige Fridolf kom ner till min bänk och pekade på ett papper med ett prydligt inlagt tuggat tuggummi och sade med avsmak:
– Och detta skall kunna inträffa i en 24! Det är så man knappt tror sina ögon.
Vad lärare ändå kan vara barnsliga! Jag kunde ha talat om för honom, att han skulle kunna hitta tuggummi ända uppe i ringarna, men jag avstod. Jag är inte den, som vill krossa någons illusioner.
– Tycker du tuggummi är gott? sa han sedan.
– Javisst! sade jag häpen. (Varför skulle jag annars köpa det?)
Han bara grymtade och så tog han tag i en brokig tygsnibb och drog i den.
Fram kom ”toppen” till den soldräkt vi syr i slöjden.
Jag rev den raskt till mig, knölade ihop den och stoppade ned den i min bag. Vad sjutton hade han med min soldräkt att göra?
– Och detta då? sade den outtröttlige Lockige Fridolf och drog i en ljusgul tygremsa i andra hörnet.
– Det är Giggis scarf, sa jag. Jag fick låna den häromdagen, när jag hade ont i halsen.
– Och detta  då, sa Lockige Fridolf och halade upp en bok, där pappersomslaget hängde i dekorativa flikar.
– Pappret har gått sönder, muttrade jag. Jag ska sätta om nytt i jul.
Lockige Fridolf tog upp en ny bok och sedan stod han som fastnaglad och stirrade ner i bänken. Jag stirrade också. Det var det senaste numret av ”Tonåringarnas egen tidning” och den låg uppslagen just vid kapitlet: ”Hur man skall få självtillit och slippa rodna när någon talar till en.”
Jag  blev röd som en pion! (Men jag hade bara hunnit läsa halva kapitlet än!)
– Får jag fråga – när studerar du den här tidningen?
– På… (teckningstimmarna, höll jag på att säga, men harklade mig i stället och betraktade intresserat bilden av Per Henrik Ling, som hängde på motsatta väggen.)
Djup tystnad.
Så Lockige Fridolfs röst:
– Det blir anmärkning, det här! Skäms, Marie-Sofie!
Anmärkning! Den fjärde i ordningen – god dag och tack för mig! (Citat ur Det är Lotta, förstås!)

De här raderna är skrivna på femtiotalet, då lärarna verkade ha en helt annan makt än idag. Men jag skall kanske inte ha några synpunkter på det eftersom det är snart fyrtio år sedan jag gick i skolan. Jag har full förståelse för Lotta när hon får dåliga betyg. Det hade jag också. Engelska var absolut inget favoritämne för mig. Men jag hade en 1:a eller i bästa fall en 2:a i betyg, vilket motsvarar de BC och B? som Lotta fick. Dessutom fick hon B i ordning (Det är Lotta förstås!) och det var inte bra. I uppförande och ordning – två olika betyg där man skulle ha A. Om man inte var godkänd var man dessutom tvungen att tenta. I Skärp dig Lotta! får vi följa ett helt sommarlov som till stor del borde ha ägnats åt hastighetsproblem och annat knepigt, men som innehåller många andra roligare äventyr.

Realskolan upphörde successivt under 60-talet och ersattes med grundskolan. Så om Lotta skulle ha gått enligt den skolformen hade böckernas handling börjat i sjuan. Då hade hon också haft sifferbetyg.  Hennes syskon och Paul gick på gymnasiet - där man sa ring istället för klass eller årskurs - som också förändrades vid den tiden.

Paul tog studenten 1966 enligt utgivningsåret för Arma Lotta! Då var det studentskrivningar under våren. Konstigt nog nämns ingenting om de bollar, rosetter och korkar som hängdes i skolmössan allt efter vilket betyg som man fått på de olika skrivningarna. Eller var det bara i Karlstad på 60-talet som abiturienterna gjorde så? På examensdagen var det muntligt förhör. Fram emot kvällen kunde man börja fira, om man blivit godkänd annars fick man gå ut genom skolans bakdörr:
Men först gällde det att finna Pauls ”skylt”.
– Där! sa hon och pekade på en skylt, där det bara stod ”Paul” och så en snärtigt tecknad studentmössa, uppkrokad på en grönskande gren.
Äntligen slogs portarna upp på vid gavel, nybakade studenter myllrade ut, en musikkår spelade ”Sjung om studentens…”, enstaka hurrarop och glada tillrop hojtades från alla håll…och plötsligt stod Paul där.
Paul stiligare än någonsin i sin vita mössa. Men så vuxen…
Alla hade gratulerat honom, utom Lotta som stod där blyg och gråtfärdig med en känsla av att vara alldeles för ung, att inte hinna växa i fatt.
Just då såg Pau sig omkring, fick syn på mig och var med ett par långa kliv framme hos mig.
– Men Lotta, varför kommer du inte fram? Tänker du ge blommorna till någon annan?
Pauls leende ansikte var böjt över mig. Jag såg upp utan att kunna säga något – den där klumpen i halsen ville ju omöjligt flytta på sig.
Snabbt, med bultande hjärta lyfte jag min bukett och hängde den omkring Pauls hals.
– Grattis! sa jag fånigt och osäkert utan att se på honom.
Då…
Ja, då hände det, som gjorde den här dagen till en förtrollad dag…
Paul lade lätt sina händer på mina axlar, böjde sig ned och kysste min kind... (Citat ur Arma Lotta!)

Malin och Gerd gick på det som väl då kallades latinlinjen. Men när de kom till sitt sista år i gymnasiet (Festligt, Lotta!) väljer författaren att skildra den tidens syn på gymnasie­avslutningar:
Vårterminen led mot sitt slut men mina systrar var dystra.
Malin började en sorgsen monolog om anledningen till det på söndagsmorgonen.
- Tänka sig att man skulle slita och jobba i alla dessa år – för vi har jobbat Gerd och jag inte du Lotta och inte Knatt heller för den delen, men vi – och så tar de bort hela studentexamen! Ingen fest, ingen glans! Ingen vit mössa att sätta på skulten och känna glädjen den där fattiga dagen.

Knatts avslutning omnämns bara med en mening:
Knatt hade tagit studenten – eller ”grundenten”, som de säger på skoj – nu i våras och så gott som omedelbart åkt ut till militärtjänst. (Det spökar Lotta!)

När Lotta och Giggi tar studenten ( Fyndigt Lotta!) får vi inte vara med under själva festen. Men tydligt är att det firades ordentligt först hemma hos Lotta och sedan hos Giggi. På natten efteråt ligger Lotta och tänker på allt trevligt som varit medan hennes tilltufsade Nalle iförd vit mössa sitter på sängen.

Studentexamen var borta som stor festligt tillfälle i en ung människas liv under några korta år. Men sedan har firandet kommit igång och nu förtiden tar ju alla studenten, inte bara de som gått ett teoretiskt program på gymnasiet.

Nej, jag längtar inte tillbaks till skolan. Det är faktiskt mycket mindre nervöst att vara gråhårig och ha en viss livserfarenhet. Men för det går det ju bra att läsa dessa flickböcker och drömma sig bort en stund.

Anne Marie Åsenlund

April 2008