Om neon, papperssäckar och resan in i sommaren

Vi medlemmar i Ester Ringnér-Lundgren-sällskapet har fått i uppgift att sammanställa en  Lotta-sångbok. På årsträffen i Malmö är det meningen att man ska sjunga de visor och schlagers som nämns i böckerna. En av alla de låtar jag hittar är Lena Anderssons ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång”, vilken spelas på familjen Månssons transistor under en Rönnviksvistelse. Boken det är fråga om är ”Lotta går till sjöss” från 1972. Denna titel med Lena Andersson triggar igång barndomsminnen.  I den gryende grönavågen-andan sjöng hon om sin längtan ut till naturen och landet. (Jag har inte vetat förrän nu att det var en cover på Buffy sainte-Marie: ”I´m gonna be a country girl again” vilken fick svensk text av Stikkan Andersson. ) Hur som helst var den en favoritlåt för mig, vid sidan av Anita Hegerlands ”Mitt sommarlov”, och jag slukade alla tidningsartiklar om det då 16-åriga blonda stjärnskottet. Men – det var det en textrad hos Lena som jag hakade upp mig på: ”om man älskar havets vindar och är trött på neon och betong”. Hur kunde man vara trött på neon? Dessa färggranna BOKSTÄVER som fanns överallt ute på stan och som lät sig formas till ord: EPA, TEMPO, PK-banken.  Neonskyltar, liksom tidningarnas löpsedlar, var guld för mig då jag något år tidigare lärde mig läsa.  

Jag minns framför allt en speciell neonskylt vid ett lager i närheten av Norrköping. Den hänger ihop med resan till sommarlovet. Åtminstone en gång varje år åkte familjen de 40 milen ner till mammas barndomstrakter i södra Sverige. Där fanns morfar (till och med min 9-års sommar), kusiner, mostrar, morbror. Med flera. Än i dag finns där också vårt eget ”Rönnvik”. Liksom Lottas familj åkte vi tåg. Första bytet var i Norrköping och när tåget närmade sig denna stad tryckte jag näsan mot fönsterrutan. Ser man inte den där skylten snart? Nu!  Där kommer den. PAPP, PAPPERS, PAPPERSSÄCKAR. Ordet framträdde stegvis i ett evigt kretslopp av självlysande bokstäver. Det var lika spännande varje gång. Papperssäckarna utgjorde en första etapp av resan till min sommarstad.

Eftersom tågresan tog flera timmar hann jag läsa mycket. Ofta hade jag fått en ny bok dagen till ära, gärna då en Lotta-bok. Precis som Lotta gjorde betraktade jag mina medpassagerare och pratade ofta med dem.  Jag kunde fantisera om att tanten mitt emot mig skulle vara Merri Vik (som jag då trodde att Lottas skapare hette eftersom jag hade vaga begrepp om vad en pseudonym var).   

Så var tåget framme i mammas gamla hemstad. Där mötte släkten upp. Tjejkusinen var också Lotta-fantast och vi lånade varandras böcker. En gång gjorde vi den häpnadsväckande upptäckten att boken jag just suttit och läst på tåget var samma bok som hon höll på med. Tänk om vi läst samma rad i exakt samma ögonblick! Tanken hisnade. Vi läste också Starlet, kusinens mammas ”Fröken Sprakfåle” samt morfars Det Bästa (som hade sitt pocketformat gemensamt med våra Starlet-tidningar). 

Nu är det många år sedan tågen stannade i mammas barndomsstad.
Neonskyltar och Lotta-böcker har blivit kultur.
Kusinen och jag diskuterar Camilla Läckbergs senaste då vi träffas.
En annan Lena skulle långt senare komma att ”Dansa i neon”.

Men jag undrar: Vad blev det av Lena Andersson?

Eva Nyström

Augusti 2007