Viveka och Lotta, Lisa och jag

Gästkrönikör: Charlotte Andersson

Är det någon gång jag verkligen känner igen mig i Lotta, så är det när hon konfronteras med Viveka. Smarta, snygga, självsäkra Viveka som lätt charmar alla som kommer i hennes väg och som gör att Lotta känner sig som en grå liten dammråtta. Den där känslan av att känna att man inte är? perfekt, den tror jag vi alla känt någon gång. Inte minst i mötet med vad som verkar vara en perfekt person.

"Min" Viveka hette Lisa, och var kompis till en kille jag var lite förtjust i. Hon var söt med blankt fint hår och jättedjupa skrattgropar i kinderna. Hon var lång och smal och läste juridik och verkade charmig som få. Vi brukade gå på samma dansställe, och även om jag hade stått framför spegeln hur länge som helst, och varit ganska nöjd med mig själv när jag gick hemifrån, så försvann allt mitt självförtroende så fort Lisa dök upp. För att använda Lottas ord: "hon var den sortens flicka som gör mig alldeles förstummad. Får mig att känna mig blyg, dum, klumpig och barnslig". Så kände Lotta inför Viveka, och så kände jag inför Lisa. Jag brukade trösta mig med att tänka på den rent gräsliga kavaj hon hade på sig första gången vi träffades. Även solen kanske har sina fläckar trots allt!

Att ha en snygg rival blir inte lättare när denna rival får uppmärksamhet av någon vars fulla uppmärksamhet man själv vill ha. Jag förstår precis hur Lotta känner sig när Paul jämför henne med en påskkyckling. Hon har gjort sitt bästa och prioriterat att träffa honom framför att stryka en blus, när Viveka dyker upp rustad till tänderna, och så kommer den där kommentaren till Vivekas fördel och Lotta rusar iväg. Att höra sin rival få komplimanger av den man tycker om är inte kul. Och jag förstår hur Lotta känner det när hon tvivlar på Paul fastän han sagt att det är henne han vill vara med. Vad hjälper det när man ändå alltid känner sig liten, fånig och bortkommen så fort rivalen kommer på tal?

Såhär i efterhand inser jag att Lisa nog var lika osäker som jag (hon var trots allt ett år yngre), men då kunde jag inte se det. Det har gått flera år sen det här hände, och jag vet inte om det har med åldern att göra men numer känner jag för det mesta att jag duger som jag är fastän jag vet att jag inte är perfekt. Och jämför jag mig med någon nu är det snarare Hollywoodstjärnor än studenttjejer, vilket är jobbigt för de är ju verkligen perfekta, men samtidigt är det skönt eftersom man vet att man aldrig kan bli som dem. Det händer att jag ser Lisa på stan, och visst, hon är fortfarande en söt tjej, men jag kan inte förstå vad det var som gjorde att jag kände mig så värdelös i hennes närvaro.

Charlotte Andersson

Februari 2005