En napoleonbakelse, någon?

Från att i förra krönikan haft mode som tema, tänkte jag nu gå över till det som förtärs i Lottas värld. Jag har personligen alltid gillat att läsa vad karaktärerna i böcker stoppar i sig. I Femböckerna till exempel beskriver författaren Enid Blyton noggrant alla matsäckar och stunder kring tebordet, vilket hon fått en del kritik för. Jag förstår inte varför – det är väl bara trevligt och intressant att läsa om vad som äts? Det gör ju att man får en ännu tydligare bild av hur en viss situation ser ut. Även i Lottaböckerna får vi vid ett flertal tillfällen reda på vad som finns i just matsäcken. I Fara på taket, Lotta! får vi till och med vara med då själva matsäcken görs, vilket innebär stress och en smörkniv som slängs mellan Lotta och Knatt innan de organiserar sin smörgåsbredning. Det handlar om hederliga limpskivor med ost och prickig korv, kaffe, sockerkaka och frukt. När Lotta och Giggi sedan klättrar upp på en bergsknalle och sitter med varsin smörgås och tittar ut över landskapet, förstår jag precis hur de känner sig. ” När vi hade ätit färdigt och druckit kaffe med sockerkaka till, lade vi oss raklånga i gräset med händerna knäppta under nacken. Vita molntappar seglade fram över himlen, inte ett knäpp hörde mer än tallarnas sus, fågelkvitter och humlesurr…” Ni vet, så som det känns när man är ute i naturen, äter något egentligen väldigt anspråkslöst men som smakar dubbelt så gott bara för att man är just utomhus… och så den där härliga känslan av att tiden står stilla för en stund. Sådant är värt hur mycket som helst, tycker jag.

Lotta är också en flitig gäst på konditorierna. Här är det minsann inget desperat kaloriräknande; är Lotta sugen på en napoleonbakelse så äter hon en, och det tycker jag är underbart. Inte ens när hon har en finne på hakan tackar hon nej då Giggi så generöst erbjuder henne en av de största napoleonbakelser flickorna någonsin sett: ”Jag tänkte i mitt stilla sinne, att det finns inte en enda skönhetsspalt, där det inte står att sötsaker och kakor är ett fördärv för hyn – men å andra sidan – en finne mer eller mindre kunde kvitta och jag tackar aldrig nej till något gott, när jag blir bjuden.” Just sötsaker och kakor är ständigt återkommande inslag i Lottaböckerna, är det inte napoleonbakelser så är det apelsinbakelser, vaniljhjärtan (givetvis med vanilj i, inte marsipan!), mockabakelser, kanelbullar, wienerbröd eller lakritsbåtar. För att inte tala om choklad, förstås. Lotta är tokig i choklad och det är det som får henne att skriva den uppfodrande pappskivan ämnad åt Giggi, men som farbror Fredrik tyvärr råkar få i sin hand: ”Har du inte med dig choklad, din tjockis, så öppnar jag inte! Inte förrän du har gått ner och köpt i ”vår” kiosk!”

Det finns plats för mer ”matig” mat i Lottaböckerna också. Till exempel i Då kör vi då, Lotta, där Lotta och Giggi äter något så ovanligt som stekt and tillsammans med ”kulpotatis, sagolik sås och svart vinbärsgelé. Underbart gott; vi åt långsamt för att kunna njuta länge. – Det allra bästa är att vi har bakelsen kvar. Minns du deras bakelser, Lotta?” Jag fascineras av Lotta och Giggi i den stunden, att ha plats för något så mastigt som mocka-eclairer efter stekt and. Annars är vanliga hederliga köttbullar något som står högt i kurs hos Lotta. Om man inte helt okontrollerat tryckt i sig tre kokosbollar, förstås, som Lotta gör i Platt fall, Lotta!: ”En hel timme efter middagen låg jag på min säng, absolut oförmögen till tankearbete. Kände mig lite vissen… Det hade varit köttbullar och bruna bönor till middag, det som är så gott – och så äppelsufflé med maräng över till efterrätt. Jag älskar äppelsufflé. Men har ni någonsin ätit tre koksbollar i följd före en sådan middag? Om inte – gör det inte! Jag varnar er!”

Jag får låta denna uppmaning från Lotta avsluta min krönika. Själv har jag blivit rätt hungrig efter allt detta prat om mat. Tror jag ska ta mig en kopp kaffe. Först måste jag bara gå ut och köpa ett par smarriga bakelser...

Mia Göransson

Februari 2006