Lotta använde aldrig glasögonDet har sina sidor att vara beroende av köpta ögon. Om det händer någonting med de oumbärliga glasögonen kan man bli t ex en trafikfara. Jag tycker väl inte själv att jag är speciellt slarvig, i varje fall inte nu när jag är så gammal som jag är. Men ändå händer det rätt som ofta att jag hamnar i situationer som jag absolut inte räknade med några minuter tidigare.
Som den där gången när mannen i mitt liv och jag, femtio mil hemifrån, skulle köpa bensin. Jag hade med hjälp av kartboken lotsat honom fram till en lämplig mack. När jag läser ser jag inte ett ord om jag har glasögonen på mig. Däremot måste jag ha dem när jag tittar på långt håll. Han tog kontokortet och gick ut i ösregnet. Då kom jag ihåg rabattkupongen vi kunde lösa in, men den gick bara att använda vid kontantbetalning. Jag öppnade bildörren, reste mig upp och ropade.
- Du måste ta en annan pump.
Han flyttade bilen, tankade och gick in i butiken där han fick tio kronor i rabatt. När vi sedan åkte vidare hittade jag inte glasögonen.
Jo då, rätt gissat. Eftersom jag lagt dem i knäet när jag reste mig upp så låg de givetvis på asfalten nära pumpen nu! Överkörda förstås! Den insparade tian fick bli en grundplåt till nya glasögon för någon tusenlapp.En annan sommardag, något år då det var mycket varmt och soligt parkerade jag bilen där det inte var skugga. Som alltid tog jag av mig glasögonen så fort jag stängde av motorn och la dem på instrumentbrädan. Då hade jag plastglas i bågarna. När de legat i solgasset i ett par timmar hade glasen krackelerat! Ja det är sant, det gick inte att se någonting genom dem. Då blev jag tvungen att köra hem själv, som tur var bara några kilometer.
- Du kör väl inte bil utan glasögonen, sa optikern.
- Jo erkände jag, men bara korta sträckor.
- Då vågar inte jag gå ut i din by!Tjugo mil hemifrån och sju mil kvar att köra blev jag sugen på glass. Det blåste lite kallt när jag gick ur bilen, så jag behövde en tröja på mig innan jag gick fram till kiosken. Eftersom glasögonbågarna var lite bräckliga ville jag vara rädd om dem och la dem i framsätet medan jag drog tröjan över huvudet. Sedan låste jag bilen och gick. Men det var för kallt att stå ute och slicka i sig glassen, därför satte jag mig bakom ratten. När jag skulle köra igen hittade jag inte glasögonen! De gick absolut inte att använda eftersom jag suttit på dem. Jag hade ju inget val, jag blev tvungen att köra sju mil utan glasögon, men hjälp så rädd jag var!
Och här om dagen hände det igen! Men den här gången gick jag i skogen, snubblade över en taggtråd, föll framstupa och slog huvudet i ett träd. Jag såg stjärnor när jag kröp på alla fyra i mossan. När jag fått balansen under kontroll och skulle fortsätta den avbrutna promenaden saknade jag glasögonen. Då stod jag på dem!
Några sådana äventyr var allas vår Lotta aldrig med om. Eller vad hände sedan när hon blev äldre, allt det där som vi aldrig fick reda på?
Anne Marie Åsenlund
Februari 2008
