Som ett porlande vårregn

Jag har alltid gillat TV-programmet På spåret, inte bara på grund av lokalpatriotiska skäl, göteborgare som jag är, utan även för den mängd kunskap som man får ta del av. Ibland förekommer det frågor som jag faktiskt kan svaren på (och då känner jag mig väldigt duktig) och kan jag inte svaren får jag lära mig nya saker. Sedan är det ju en annan femma om jag alltid lyckas lagra svaren på de ofta väldigt kluriga frågorna… Jag antar att det är en stor anledning till att programmet blivit en sådan succé och fortsätter år efter år; att folk hemma i TV-sofforna kan känna sig duktiga och dessutom bli ännu duktigare.

I det näst sista programmet för denna säsong kunde jag briljera genom att veta att Chopin komponerat ”Regndroppspreludiet”. Och detta visste jag tack vare Lotta! Ni som läst Toppen, Lotta! kanske minns att Lotta och Giggi går på vårkonsert, där de får njuta av många ljuva toner. Så också Chopins ”Regndroppspreludiet”. Lotta filosoferar då hon lyssnar på musiken: Det komponerade ju Chopin en drypvåt, dyster kväll när han var sjuk och ledsen. Hur kom det in i denna ljusa flod av vårlig musik? Men för all del, det stod ju var och en fritt att tänka på vårregn. Lotta tycker sig höra just ett vårregn genom tonerna från scenen – men så visar det sig vara hennes pärlhalsband som är boven i dramat. Tråden har helt enkelt gett vika och pärlorna trillar ystert nerför trappan ner till podiet. Denna situation spelades upp i mitt huvud just när namnet på detta stycke efterfrågades i På spåret, det klack till i mitt huvud och jag utbrast ivrigt: ”Åh, Regndroppspreludiet måste det ju vara!” Nu råkade det "bara" vara min kära Björn som fick ta del av mina kunskaper, men det kändes ändå så roligt att jag kunde svaret tack vare en Lottabok.

Ester Ringnér Lundgren tog ofta upp kända författare, dikter och andra litterära verk, musikkompositörer (ni minns väl den utförliga beskrivningen av Beethovens liv i Lotta i topp?) och andra lärorika inslag; mycket skickligt invävda bland Lottas vardagsliv och mer händelserika upplevelser. Ett annat exempel är ett förhållandevis långt stycke om den bestialiske Henrik VIII, i Fyndigt Lotta då Lotta och Giggi är i London och ska besöka Hampton Court. Nästan lite ursäktande säger Lotta först: Och nu vill jag genast säga ifrån, att de, som inte vill höra lite engelsk historia, kan hoppa över de närmaste sidorna. Men det vore synd på ett sätt, för det var intressanta saker den här guiden berättade. Esters ambition att även lära sina läsare lite mellan alla skratt och igenkännande nickningar, kan liknas vid Bamses skapare Rune Andréassons taktik. Så mycket jag har lärt mig genom att läsa Bamse under min uppväxt! Att blåvalen är ett däggdjur och inte en fisk är nog det jag mest förknippar med Runes pedagogiska strävan, men också mycket annat, så som astronomi, läran om DNA och den finska konstnären Helen Schjerfbeck. Rune valde också ibland att låta affischerna som följde med i tidningen föreställa verk från både kända och mindre kända konstnärer.

Lotta och Bamse har alltså mer gemensamt än vad man kanske kan tro. Båda ger de sina läsare läsupplevelser utöver det vanliga, men dessutom en stor dos kunskap – utan att vi läsare alltid tänker på att vi faktiskt lär oss något nyttigt!


Mia Göransson

Januari 2007