En högst ytlig krönika

Ibland tänker jag att det vore intressant att veta hur många minuter (eller timmar!) per dag jag, och säkert många med mig, lägger på att fixa håret, spegla, sminka, välja kläder, tänka på kläder… Förmodligen vill jag inte veta den siffran. Kunde säkert hunnit med en hel massa annat om jag drog ner på fåfängan i mitt liv. Fast å andra sidan… jag VILL vara fåfäng ibland. Ibland är det helt enkelt skönt att släppa vardagens måsten och bara ägna sig åt flärd en stund. Ytligt, javisst, men jag får oftast ny energi genom att tänka smink och kläder en stund istället för disk och räkningar.

Lotta är stundvis fåfäng, men ofta får vi istället höra om otvättat hår, oborstade skor och knappar som saknas i kappan. Som i Vilken vals, Lotta! då Lotta får syn på sig själv i en spegel på biblioteket: …”efter att ha sett det satt jag kvar en stund till för att hämta mig efter denna nya chock. Denna vissna typ med stripigt, rakt hår, kutig rygg, hängande mungipor och dammiga mockastövlar, var det jag?”  Men Lotta är inte den som gräver ned sig långa stunder. Efter att ha konfronterats med Knatt hemma i hallen borstar hon stövlarna och tvättar håret och går vidare i livet med ny tillförsikt. Fast ja, ibland räcker det inte alltid med fint på fötterna och rent hår. Den klassiska scenen i Hejda dig, Lotta! då Lotta för första gången träffar vackra, självsäkra Viveca på tant Bernhardinas släktfest skildrar Lottas osäkerhet och känsla av att vara barnslig och töntig. ”Vad var min bruna, ”snälla” sammetsklänning med vita spetsmanschetter, jämförd med hennes smarta, svarta fodral? Barnslig, det var vad den var! Vad var mitt lilla pärlspänne i håret och min smala guldlänk runt handleden i jämförelse med hennes sagolikt flotta clips. Ingenting!” Och man tycker så synd om Lotta, och vill ropa till henne att hon är jättesöt och fin och att den där malliga Viveka kan dra dit pepparn växer. Inom Lotta finns faktiskt en envis röst som uppmanar henne att inte vara fånig utan att ruska upp sig och inte känna sig tillplattad. Men rösten är inte tillräckligt stark – och dessutom ägnar ju Paul sig alldeles för mycket åt den uppmärksamhetskrävande Viveka denna kväll. Upplagt för förtret och ledsna tankar alltså.

I flera böcker stöter Lotta på denna Viveka som alltid är så välklädd, fräsch och piffig. Dessutom händer det också att Lotta just vid dessa tillfällen själv inte alltid är till sin fördel. Som i Rena karusellen, Lotta! där hon och Giggi, efter att ha ramlat ner i en kolkällare och strimmiga av sot går gatan fram, möter denna ”strålande fräscha uppenbarelse  i halmgult, med jättestor vit hatt, vita vantar, vita skor”… Man kan förstå att Lotta skär tänder. Men etter värre är ju då det går så långt att Paul, the one and only, så ofint jämför Lottas och Vivekas stilar i Vilken tur, Lotta!. Ja, inte bara jämför förresten. Han går så långt att han faktiskt påpekar Lottas brist på smak och liknar henne med en påskkyckling. Skandal!!

När jag ändå är inne på Lotta, Paul och fåfänga, kan jag ju inte lämna händelsen i Skriv upp det, Lotta! därhän. Ni vet väl direkt vad jag tänker på? Kvällen då Lotta huserar ensam hemma i våningen och har bestämt sig för att göra sig vacker till festen hos tant Bernhardina kommande dag…  Kvällen då hon går till grunden med sitt fixande… och iförd urvuxen fläckig klänning, blankt ansikte, papiljotter i håret och flottiga vantar på händerna öppnar dörren för Paul?

Det finns faktiskt många minnesvärda fåfänga ögonblick i Lottaböckerna. Ni minns väl den rosafärgade, rosendoftande handcremen som så olycksaligt sprutas på Malins ben? Lottas och Giggis hårtoningar som inte riktigt blev vad de hade väntat sig? Lottas ”blåtira” som egentligen grundar sig i ett prov av Malins ögonpenna, fast bara runt ena ögat? För att inte tala om ansiktsmasken av ägg som skrämmer slag på Gerd i Ja, se Lotta!. Ofta blir det fort och fel när Lotta skall göra något utöver det vanliga. Men det ordnar sig alltid till slut. För vem är det Paul väljer? Inte är det den smakfulla, välklädda Viveka inte…

Mia Göransson

Januari 2008