Julpynt i juli

Då jag läser Lottaböckerna (har för övrigt nyligen plöjt igenom min samling på nytt, i kronologisk ordning) ler jag ibland för mig själv över vissa av Lottas åsikter. Många av dem stämmer nämligen på pricken överens med vad jag själv tycker. Åsikter och tankar jag ibland kan tänka att jag kanske är ganska ensam om… men så läser jag vad Lotta anser och vill utbrista: ”Jag håller med dig!”

Ett exempel är hur rum helst skall se ut när man är ute och reser och tar in på hotell/vandrarhem/pensionat eller liknande. Både Lotta och jag har en förkärlek till ljusa, romantiska rum, gärna med vitt och rosor. Usch för brunmurriga krypin! Det klart att det viktigaste är att det är rent och fräscht, men om man får önska…

En annan sak är julprydnader. Kanske malplacerat att börja prata om julpynt i juli, men i alla fall… Lotta är tacksam för att stjärnor och adventsljusstakar finns och kan lysa upp vår gråa, mörka tillvaro. Så också jag. När jag var yngre och stretade hem efter en lång skoldag och mörkret redan fallit, var det en tröst att se ljus och stjärnor lysa i fönstren. För att inte tala om de ljusprydda granar som står ute och glimmar i såväl kristallklara decemberkvällar och gråmulna, stormiga novembermorgnar – vackra och hoppfulla.

En tredje sak, som jag tycker Lotta har extra mycket rätt i, är att böcker ska sluta bra. Åtminstone på ett sätt som gör att man inte känner misströstan, uppgivenhet eller sorg. Lotta uttalar sig mer än en gång om detta fenomen, ett fenomen som får både henne och mig att lägga ifrån oss boken i fråga och gå vidare med ett leende på läpparna. Man kan gråta, bli upprörd eller känna ilska under bokens gång, men den kan väl få sluta bra! Lotta förundras över att böcker som är glada, som får en att skratta och som har lyckliga slut, ofta anses mindre värda. Jag antar att det även är Esters personliga åsikt som lyser igenom här (liksom vid flera andra tillfällen i Esters verk). Ester som skrev så glatt, trevligt och roande, men inte för den sakens skull utan djup, allvar och vemod. Det är ju det som gör att jag alltid älskat Lottaböckerna så mycket – de är ljusa, positiva och härliga böcker, som jag mår bra av att läsa och som jag gärna sticker emellan med efter att ha läst någon ”tyngre” och ”mörkare” bok.

Både Lotta och jag har lätt för att bli engagerade, vi dras med av handlingen i en bok eller film och lever oss in i situationen. Ibland för mycket, i alla fall när det gäller mig. Jag kan inte bara lugnt lägga ifrån mig en bok som upprört mig mycket och direkt tänka på något annat, jag måste få det ur mig. Jag glömmer aldrig den gång jag sträckläst en bok av Margit Söderholm som jag lånat av mamma. Jag satt i soffhörnet och kände desperationen öka, allt eftersom jag vände blad efter blad. ”Hon (Margit Söderholm alltså) menar väl inte att de inte ska få varandra?? Det här är ju inte klokt! Men det är några sidor kvar… kanske ändå…” Det låter kanske banalt men jag var så inne i boken så det var inte sant, jag varken hörde eller såg. När jag läst sista ordet reste jag mig upp, vacklade ut i sovrummet och slängde mig på sängen och storgrät. Björn kom efter och undrade förskräckt vad det var fråga om, han visste ju inget om boken. Hickande och snörvlande fick jag fram ”De fick ju inte varandra!!!”
Som sagt, ibland är det tröttsamt att ha den egenskapen att man engagerar sig för mycket… Jag begär inte sötsliskiga, övergulliga slut i böcker, men jag vill känna HOPP!


Mia Göransson

Juli 2007