Tant Bernhardina, Tant Aggi och sagotant Ester!

Tänk om man idag skulle gå fram till en kvinna i sextioårsåldern och kalla henne Tant. "Kanske Tant vill ha hjälp med att parkera sin rollator" kan man kanske, till nöds, säga till en uppenbart ofärdig, åttiofemårig dam som inte utan assistans tar sig fram i en folkträngsel och utan tvivel behöver sätta sig på "styret" och vila.

Men vem säger Tant till sin sextiotvå år gamla faster, som var ung under pop-eran och den som en gång lärde en att digga musik med hjälp av LP-skivor med The Beatles och The Mamas and the Papas? Och som nu chefar över X antal underhuggare på kommunens socialtjänst? Inte jag till min, i alla fall, men ändå är jag precis så gammal att jag minns en eller annan medelålders kvinna i min barndom som man aldrig skulle ha drömt om att kalla något annat än "tant" och så namnet därefter. "Mamma, tant Bergstens pudel bet mig" minns jag särskilt, såhär långt efteråt, att jag skrek för att påkalla uppmärksamhet när den ilskna lilla råtta till hund faktiskt hade bitit mig. I kinden, till och med.

I Esters författarskap vimlar det av tanter, tanter av alla de slag och jag kan inte låta bli att älska dem alla. Tänk om inte Tant Bernhardina hade varit, var skulle Lotta och Paul ha stått till sist? Skulle de ens ha träffats, då den lilla släktskap de känner, helt och hållet går genom mysiga Tant Bernhardina! Och tänk hur hon så många gånger, på sitt varma och livskloka sätt, hjälper Lotta när hon av olika anledningar, ibland fullt förståeliga i mina ögon, grämer sig över något som hänt henne i samband med Pauls person. Att besöka henne i den vackra våningen där hon bor med den hjärtesnälla "hjälpfrun" Tant Augusta, som bakar, lagar mat och som låter Lotta torka disk hos sig i köket när hon vill gömma sig för Paul när han uppmärksammat Viveka istället för henne själv på en av Tant Bernhardinas julbjudningar, blir ett rent och oförfalskat nöje för Lotta.

Ingen kunde få en trivas och slappna av som den sortens tanter kunde, de skapade en lugnets oas mitt i vardagslivets vimmel. Utrymme för reflektion och kokkaffe. Hur många sådana tanter har vi kvar i dagens turbotillvaro? Vem har tid att hälsa på "Tant Bernhardina" idag? Nej, in med tanterna på servicehus och glöm sedan bort dem, verkar vara tidens melodi. Att de skulle besitta en erfarenhet och klokhet som yngre skulle ha glädje och nytta av att få ta del av, verkar föresväva få… Och vilka kakor man kunde få hos dem! Kakbak är ett hantverk som aldrig skulle dö ut, om den sortens tant fick råda.

Lotta och Giggi kallar förresten alla damer över trettiofem för Tant, Giggi säger Tant Lisa till Lottas mamma och Lotta säger Tant Irma till Giggis! Och ingen av de damerna verkar vara mer än fyrtio och ett par. Gränsen dras vid Giggis moster Kajsa, där kan inget "tantande" bli av, hon är snarast en jämnårig.

Nu är ju detta en "Lottasida" men jag kan ändå inte låta bli att i sammanhanget nämna en annan "tant" som Ester beskrivit med ett så till den milda grad inkännande vemod, att hon står där livslevande och mångdimensionell framför dig; Tant Aggi i "Lusthusets gåta". Så vackert har en medelålders kvinna sällan eller aldrig skildrats i svensk litteratur, där "tanten" ofta, alltför ofta, görs lite löjlig och ses över axeln. Kanske kommer porträttet av att Ester själv började bli just en "tant", vid den tidpunkt när hon skrev "Lusthusets gåta"… Ester, sagotanten, må hon leva och alla andra tanter, gamla som unga, med henne!

Iréne Larsson

Juni 2007