Krönika maj 2006

Redan i den andra Lottaboken, Ja, se Lotta! får vi läsare stifta bekantskap med killen som så småningom blir föremål för Lottas förälskade blickar. I början är det dock inte så mycket i den stilen, med andra ord inga förälskade blickar alls – istället är det något som inte är helt olikt ren och skär avsky: Paul är nästan fem år äldre än jag, och det är knappt att jag tål honom. Något så malligt, humorfritt och överlägset är svårt att hitta maken till. I denna bok retar Paul gallfeber på både Lotta och Malin på tant Bernhardinas årliga fest genom att glo oartigt och helt utan hämningar. Dessutom häver han ur sig diverse mansgrisiga åsikter under en diskussion med de andra ungdomarna, som att det viktigaste för en flicka är att hon ser söt ut, förståndet behöver inte vara så märkvärdigt. Paul ”offrar” en dans med Lotta mot slutet av festen och har då mage att säga att 1) Lotta är ettrig, 2) en flicka ska vara ljuv och 3) Lotta är dum. I samma bok lurar Lotta Paul genom att klä ut sig till en världsvan ung kvinna vid namn Rosie Winter. Paul faller som en fura men passar givetvis på att prata illa om Lotta, till exempel att hon är en mallig, fånig, ettrig tjej som ställt till med ett gräsligt rabalder. Ärligt talat – vad är Paul Ryd för en kille egentligen? Och allt detta är bara tagit från en enda bok!

Paul fortsätter genom serien att vara allmänt snorkig och påfrestande. Visst, det tar ett tag tills Lotta får upp ögonen för honom, men även efter det fortsätter han att vara ohyfsad. Paul må vara en hunk, men flertalet uttalanden och handlingar från hans sida är näst intill oförlåtliga. Som i Skärp dig, Lotta! där Paul tar med Lotta till pensionatets dans och sedan pliktskyldigt dansar en enda futtig dans med henne. Därefter lämnar han henne åt sitt öde och dansar med andra. Som tur är har Lotta lite ruter i sig och skäller ut Paul: - Och du har gett sjutton i mig, fastän jag inte känner en kotte här, och låtit mig sitta som en idiot i ett hörn… Jag tystnade för att rösten nästan skar sig. Jag brydde mig inte ett dugg om att jag visade, hur ledsen och besviken jag var, för jag gav katten i Paul. Jag ville inte se honom mera! Heja Lotta, det är rätta takter! Ut med det bara!

För att inte tala om då Lotta och Paul stöter ihop på gatan i Skriv upp det, Lotta! Lotta går där med stripigt hår, en jacka med två knappar istället för fyra och en kjol vars fåll har släppt och hänger ner i en bukt. Lotta blir förstås vansinnigt generad och hoppas att Paul inte ska märka detta. Gentlemannen Paul är förstås inte sen med att påpeka detta: - Du, Lotta, ifall du inte vet det, men fållen på din kjol har trillat ner. Ursäkta??? Säger man så? Himmel, så arg jag blev. Hur kunde han ha så orimligt litet vett att han påpekade sådant för en dam. Det sade jag också, med några få tydliga ord. Paul såg ut som om han inte trodde sina öron. Sedan skrattade han, den drummeln. – Dam! Lilla Lotta, du är ju bara en liten jänta… Kommentarer överflödiga.

Paul tror tydligen att det är hans plikt att kritisera tjejers kläder. I Vilken tur, Lotta! gör han två kraftiga fadäser på bara några minuter. Under en promenad möter Lotta och Paul Viveka, snygg och välklädd som alltid. Och så var hon så förkrossande flott, så det kan ingen tro. Till och med Paul såg det! Om han bara hade haft förstånd att hålla inne med det!!! Men han sa – med beundran i rösten – jag hörde det nog: - Säga vad man vill, men hon är förbaskat snygg! Smart drag, Paul! Sådant brukar ju vara uppskattat hos den tjej man är ute med! Men det är inte nog med detta. Lotta känner att hon måste bita ifrån lite (vem hade inte gjort det!?) och säger efter en stunds diskussion att det är väl ingen konst att vara flott när man får drösvis med pengar. Paul menar att det nog behövs smak också. Jag skrattade till. – Vem har inte smak då…? – I så fall, lilla Lotta, varför har du då satt på dig den där gula blusen till den gröna kjolen? Du ser ut som en påskkyckling. Något så ofint sagt! Hur kan han med???

Dessutom visar sig Paul vara helt handlingsförlamad då självsäkra Viveka är i närheten. Till exempel i Vilken vals, Lotta! då nyårsbalen precis börjat och Paul kommer fram till Lotta där hon står vid sitt lilla pepparkakshus utklädd till pepparkaksgumma. Då kommer Viveka: - Kan du motstå den här underbara musiken? frågade hon med huvudet ljuvt på sned och smög i samma sekund segervisst in sin hand under Pauls arm. Ska vi inte dansa?... Men vad jag såg var hur han – låt vara en aning tveksamt, men ändå – lät sig ledas snällt och motståndslöst bort till balsalen. Praktiskt taget öppnade balen…

Paul vet minsann också hur man tröstar en sjuk och ledsen tjej. I Fyndigt, Lotta! då Lotta ”rymmer” hem från Paul och hans föräldrars sommarhus eftersom hon känner sig sjuk och inte vill vara till besvär, ringer Paul då hon kommit hem. – Idiot! sa han. Det är inte det man helst vill höra från en pojke som man tycker väldigt mycket om och jag blev genast sluddrig på rösten av medlidande med mig själv.

Det här var bara ett axplock av Pauls ofina och överlägsna sätt. Nu blir kanske många av er oroliga och tror att jag totalt skriver ner stackars (?) Paul. Men som ni kanske såg i rubriken är detta en tvådelad krönika. Kanske är jag lite snällare nästa gång…