Lotta och Anne - två besläktade själar

Lotta Månsson och Anne Shirley. Två flickor, och sedermera unga kvinnor, som funnits med under min uppväxt och som fortfarande hänger med. Ester Ringnér Lundgren och Lucy Maud Montgomery skapade två egensinniga karaktärer som betytt väldigt mycket för mig och för många, många andra. Jämför man Lotta och Anne finns det faktiskt en hel del likheter, trots att de växer upp under olika omständigheter – Lotta i en trygg medelklassfamilj i en svensk stad, föräldralösa Anne som fosterbarn hos det äldre syskonparet Marilla och Matthew på Prins Edwards ö i Kanada. De är båda envisa, bestämda och stolta till sin natur. Ni minns väl hur lång tid det tog för rödhåriga Anne att förlåta Gilbert för hans ”Det brinner!”? Eller, när vi ändå är inne på hår – hur förödmjukad Lotta blir då hon snubblar mitt på torget samtidigt som ”Råttan” trillar ur hennes hår i Pauls närvaro? Lotta lyssnar inte till Paul utan rusar därifrån och kastar sig upp på en buss: ”Envist stirrande ut genom fönstret, för att ingen av medpassagerarna skulle se mina förrädiskt blanka ögon, for jag den korta vägen hem.”

Att Lotta och Anne då och då gör bort sig, speciellt i unga år, är nog bekant för de flesta. Det kan handla om allt från att sitta och dagdrömma (båda två är utrustade med en stor dos fantasi) på en lektion och få en fråga från en nitisk lärare, till att lägga hackad lök istället för mandel på gräddtårtan eller glömma täcka över vaniljsåsen så att en mus dimper ned i den. Apropå vaniljsås så vet väl de flesta Lottafrälsta att även Lotta hade trubbel med en vaniljsås, närmare bestämt i Rena cirkusen, Lotta! – vaniljsåsen var helt enkelt för lik majonnäsen! Lotta och Anne glömmer saker, snavar, pratar för mycket och är allmänt olycksdrabbade – men ofta slutar det bra. Och gott hjärta kan man ju inte beskylla dem för att inte ha. Det är inte ofta de gör något galet med flit.

Både Lotta och Anne är självständiga och talar ofta för jämlikhet. Under en släktfest hemma hos tant Bernhardina häver Paul ur sig mängder av mansgrisiga åsikter under en diskussion med de andra ungdomarna – som att ”det viktigaste för en flicka är att hon ser söt ut, förståndet behöver inte vara så märkvärdigt”. Detta retar givetvis upp Lotta rejält (vilket verkligen inte är konstigt) och hon samlar ihop flickorna och utmanar pojkarna på en dragkamp, för att visa att kvinnosläktet minsann inte är sämre på något sätt – inte ens när det handlar om styrka. Anne Shirley säger upproriskt att kvinnor minsann borde bli präster (och detta är relativt anmärkningsvärt då det utspelar sig för ungefär hundra år sedan). Anne är dessutom den första Avonleaflicka som någonsin studerat vid högskolan, vilket gör att hon hemmavid stöter på en hel del oförståelse, men det hindrar henne inte från att resa iväg och uppnå toppbetyg.

När det gäller kärleken finns det i slutändan för både Lotta och Anne bara en person – Paul respektive Gilbert. Dessa unga herrar har även de inte så lite gemensamt; de är mörkhåriga, ser bra ut och ler ofta leenden som Lotta och Anne tolkar som ironiska och malliga. Dessa unga män är till en början odrägliga, överlägsna och inte sena med att ge Lotta och Anne retsamma kommentarer. Kärlek börjar med bråk… Dessutom är de några år äldre och ser nog till en början både Lotta och Anne som lustiga småflickor. Det finns även en annan slags kärlek i böckerna om Lotta och Anne: den som är riktad till den bästa vännen i deras liv, den trogna följeslagaren, ”the kindred spirit”, ”the bosom friend” och så vidare. Jag talar givetvis om Giggi och Diana. Tillgivna och ärliga och ständigt där för att stötta, förstå och skratta ihop med!

Känslosamma är något som man kan kalla både Lotta och Anne. De har båda lätt för att skratta, gråta, vara vemodiga och bli riktigt, riktigt arga. Men att vara känslosam kan även yttra sig i en viss osäkerhet kring den egna personen; om man duger eller ej. Speciellt Anne är känslig för vad som sägs om henne, vare sig det handlar om hennes röda hår, beniga figur eller rädslan för att uppfattas som en lantlolla i stan. ”För hennes känsliga natur ägde allt ogillande sin betydelse, även sådant ogillande som kom från människor vilkas åsikter hon annars inte brydde sig om.” Lotta kan vara framåt och frejdig, men känner sig då och då även blyg och osäker och har lätt för att känna sig tillplattad av mer självsäkra personer, som den vackra men hänsynslösa Viveka.

Det finns fler likheter – åh, jag skulle kunna skriva en bok om detta, haha! Varken Lotta eller Anne är bildsköna eller modellsnygga men de har det där lilla extra; charmen, glimten i ögat, leendet… De tycker båda mycket om att skriva. För Lotta är svenskan och dess uppsatsskrivning det ämne i skolan som hon verkligen brinner för. Och Anne låter pennan glöda och skriver de mest romantiska, tragiska och tårdrypande historierna man kan tänka sig och där karaktärerna talar ett mycket högtravande språk, tills hon kommer till insikt och ”låter folk tala som folk gör”. Ytterligare en likhet är de äldre, vänliga damer som florerar i böckerna, med ”tjuvpojksleenden” och ”besläktade själar”. Jag tänker på tant Bernhardina, Marilla (jo, hon är kärv men har ett hjärta av guld), tant Josephine, Tora Berg… Deras livserfarenhet, smittande skratt och ironiska uttalanden utgör en annan slags vänskap än den som Lotta och Anne har med sina jämnåriga vänner, men är för den sakens skull inte mindre betydelsefull.

Vare sig jag läser en Lottabok eller Annebok får jag känslan av att ”komma hem”. Jag trivs helt enkelt väldigt bra i deras sällskap. Men det är väl så det är med besläktade själar…

Mia Göransson

Mars 2007