Virkad slips och skär ansiktskräm

Julstämningen har börjat infinna sig! När jag skriver detta ligger det ett tunt, tunt snötäcke (okej, kan mer liknas vid frost) på marken och gnistrar i skenet från en blek vintersol. Adventljusstakarna är på plats och säsongens första pepparkaksburk inhandlad (även om det ska bli hembakta längre fram). Jag har letat upp en av de juligare Lottaböckerna; Vilken vals, Lotta! och myser i soffhörnet. Den är inte så pass julig att vi får delta i Lottas julaftonsfirande, men det får vi ju å andra sidan inte i någon av böckerna. Däremot finns julklappsbekymmer, adventsstjärnor och jultulpaner med i bakgrunden och bidrar till en klart godkänd julstämning.

Jag kom aldrig längre än att lära mig några stolpar i syslöjden när det gäller virkning, och hur man knåpade ihop dem har jag glömt för länge sedan. Då var stickning mer min grej, i alla fall om det handlade om halsdukar. Jag gjorde flera stycken randiga med tjusiga fransar – jag minns speciellt en klatschig sak i orange, svart och vitt. Men alltid då jag läser om Lottas och Giggis idoga virkning blir jag sugen på att testa igen. Vet dock inte om jag har tålamodet som krävs. Men Lotta finner ju, efter lite övning, den rätta knycken… Apropå virkning är det inte bara genom Lennis flower power-utstyrsel som tidsåldern i den här boken visar sig, utan också genom Micks virkade slips. Säkert jättetrendigt 1968 – i vissa kretsar i alla fall…

Vilken vals, Lotta! är inte bara julig, den är även enligt mitt tycke en av de absolut bästa Lottaböckerna. Mycket för att hela boken genomsyras av en helt underbar humor. Både traditionell ”Lotta-gör-bort-sig-humor”, som då Lotta drar av sig byxorna i skolan och sätter igång att sy upp fållen. Det är ju en kolossal tur att Giggi då sitter intill med ett halvfärdigt virkat sängöverkast, som Lotta kan skyla sig med… Men också en sorts humor som är fyndig på ett mer stillsamt sätt, som till exempel då Lotta drömmer en mardröm och väcker hela familjen och ”Gerd, som hade smort in sig med någon äcklig, skär ansiktskräm innan hon lade sig, lyfte ett hemskt, blankflottigt ansikte från kudden”. En sådan där småsak som nämns helt i förbigående men som blir mer och mer rolig ju längre man tänker på den. Helt enkelt ett exempel på Esters fenomenala berättarteknik.

När jag var yngre (fick väl boken när jag var sisådär åtta år) blev jag alltid lite besviken när jag läst ut boken, för jag gillade inte själva slutet. Jag kände mig alltid orolig för att Paul faktiskt inte alls skulle förstå Lotta. Det var först när jag blev lite äldre som jag insåg att boken egentligen inte alls slutar dåligt, utan tvärtom. Vilken vals, Lotta! är helt enkelt en helt underbar Lottabok. Så ska ni bara läsa en enda bok i juletid, välj den här!

Mia Göransson

November 2005