Läsning för Lotta - läsning för mig!

Av alla de 47 böckerna om Lotta är det svårt att vaska fram den absolut bästa. De böcker som ligger hjärtat närmast växlar också ofta plats sinsemellan beroende på årstid och sinnelag.

En av mina sena favoriter är Läsning för Lotta. Det är en av de obligatoriska böckerna jag läser när sommaren är slut, skolan börjar och septembersolen sprakar i trädkronorna. Omslaget är höstvackert, med Lotta som sitter och läser under en björk, och jag tycker det ser så fridfullt ut. Själv har jag aldrig lyckats få till en sådan studiemiljö...

Att Lotta börjar på universitetet i denna bok - och dessutom ska läsa litteraturhistoria - passar givetvis mig synnerligen väl, litteraturstuderande som jag är. Beskrivningen av hur Lotta kommer till universitetet och blickar ut över den brokiga blandningen av olika människor känns mycket bekant. Likaså tricket att nästan omgående - kanske omedvetet? - välja ut någon att prata med. I och med att Giggi är fullt upptagen med sina läkarstudier, behövdes någon ny vän i Lottas närhet, och Henrietta gör entré som en liten vitaminkick. Att introducera ett nytt gäng karaktärer, kopplade till Lottas studier på högskolan, gör dessutom att serien får en vuxnare ton.

Lottas möte med föreläsaren Tom Jansson, snabbt omdöpt till Tummen, när hon tror att han är en student som kommit för sent till informationen, är en rolig incident. Jag har själv varit snubblande nära att göra samma misstag. En ung kille kom in i salen, och började plocka upp papper. Jag trodde han hade gått fel. Han var knappast en dag över 19 år. Trodde jag. Det visade sig att den unge mannen var doktorand... Med andra ord; skenet bedrar!

I den här boken får Lotta en mängd nya bekantskaper, bland annat systrarna Vera och Gerda Halle. Vera har ett stort hus med en trädgård, vars innehåll får mig att längta, längta, längta till den dagen jag och familjen kan köpa hus. I denna trädgård dignar nämligen äppelträden! Och jag ÄLSKAR de fina svenska äppelsorterna! Astrakan, Sävstaholm, Signe Tillisch, Gravensteiner, Aroma, Ingrid Marie och Alice - listan kan fyllas på i det oändliga.
Någon gång ska jag också koka äppelmos så det finns för en hel vinter. När vi har den där trädgården...

Att Lotta är mörkrädd vet vi ju alla, men det är så skönt att läsa att rädslan finns kvar trots att Lotta är vuxen. Att Lotta sitter uppe och läser farbror Urbans nya bok just den kväll då hon är ensam är ett så bra tecken på vad man inte ska göra om man är mörkrädd och ensam hemma. Och självklart blir hon skräckslagen när det kommer en bil sent på kvällen, smygande steg hörs utanför huset och någon ropar på henne. Som tur är visar det sig vara Giggi! Vad gör då Lotta? Jo, hon ryter så fönstrena skallrar “VARFÖR KOMMER DU HIT OCH SKRÄMS??” Är inte detta underbart? Reaktionen är så härlig! Vid ett tillfälle i somras var jag helt ensam hemma en natt. Barnen och maken tältade i svärföräldrarnas trädgård, och det var en nästan kuslig känsla att gå och lägga sig i en tom och ödslig lägenhet. Gick runt och sade “godnatt” i alla rum - trots att ingen var där.

I Lottas nya vänkrets finns inte bara Henrietta, hurtbullen Peter, sjuttioåringen Vincent, utan också en tystlåten ung kvinna, Mona. Denna Mona kommer förbi precis i ögonblicket där Lotta sitter under björken, och frågar efter anteckningar från två föreläsningar som hon missat. När Lotta frågar om hon var sjuk, får hon veta att Mona är ensam med en liten fyraårig dotter. Tösen, som heter Jenny, saknar sin mormor och morfar och deras fina trädgård, och det är här som jag brukar börja blinka. För vad gör hon? Jo, hon tänker ett steg längre och ordnar så att Mona och Jenny får lära känna Vera och Gerda! Jenny får plocka blommor, äta äpplen hur mycket hon vill, dricka saft i trädgården och spela svarte Petter med Vera och Gerda...

De gamla damerna blir förtjusta i både Mona och hennes lilla dotter, och självklart blir det pepparkaksbak med hela gänget till advent!

Ann-Sofie Alm

November 2006