Varför Lotta?

Jag har märkt att jag är ganska ensam som man att skriva i gästboken här på hemsidan och likaså på Morrans och Elsos blogg. Till skillnad från alla kvinnor och flickor som läser Lotta, är det ju svårt för mig att fullt ut identifiera mig med Lotta (jag har svårt att se Paul i min fru...). Då kan man fråga sig: vad är det jag ser i Lottaböckerna? Varför läser jag om dem gång på gång?

Delvis tror jag att jag identifierar mig med Lotta – i mycket av det som inte är könsrelaterat. I skolan hade jag svenska som mitt bästa ämne, precis som Lotta. På högstadiet hade jag en lärare i svenska som var jättegullig (han arbetar på en friskola i Sundsvall nu!) och som motsvarade Lockige Fridolf, men på gymnasiet hade jag en lärare som jag inte gick riktigt ihop med och han motsvarade Koftan/Susan (han är pensionerad nu). Under skoltiden medverkade jag i ett antal skoltidningar, och Lotta skriver ju i Camp. Jag tyckte att det var riktigt roligt att hon prövade på att arbeta efter skolan, för jag arbetade fyra år innan jag fortsatte med universitetsstudier. På universitetet studerade vi snarlika ämnen – litteraturvetenskap är ju systervetenskap med svenska språket/nordiska språk (mitt huvudämne) och både Lotta och jag har läst engelska på universitet. Precis som Lotta har jag skrivit i pressen (drygt 35 artiklar har det blivit i Falu Kuriren och Sundsvalls Tidning). Detta innebär att jag identifierar mig lika mycket med Lotta efter att hon slutat skolan som under skoltiden, så jag tycker lika mycket om böckerna efter Fyndigt, Lotta! som dem som beskriver skoltiden.

Att känna igen sig i en romanfigur kan emellertid inte vara det som gör att jag tycker så mycket om Lottaböckerna. Vad är det mer?

När jag läser Lottaböckerna blir jag varse att Ester fångat tiden och tidsandan väldigt bra. Lottaböckerna är utmärkta tidsdokument, för när jag läser böckerna färdas jag bakåt i tiden till 50-, 60-, 70- och 80-tal. Och kom inte och säg att det beror på att jag läste böckerna när de kom ut, för jag föddes 1964 och den första Lottabok jag läste var Heja Lotta! från 1973...

Jag tycker om hur Ester trovärdigt lyckas gestalta en trettonåring i första boken och när sedan Lotta blir äldre, växer också språket i böckerna med henne genom hela serien till och med den 46:e boken, då hon är 23 år. Här finns kanske förklaringen till att jag aldrig tyckt om Liselott, Lottas dotter, för det är en tillbakagång till 16-årsåldern...

Ytterligare en dimension med Lottaböckerna är att Ester lyckas med att naturligt föra in fakta och litterära citat i böckerna. Detta innebär att om man läser Lottaböckerna kan man inte undgå att lära sig en del om Bo Bergman (”Jag har nigit för nymånens skära”), William Shakespeare, Carl Jonas Love Almqvist (”Araminta”), Johan Ludvig Runeberg, Gustaf Fröding, Köpenhamn, London, Frans I m. m.

Som ni förstår finns det flera anledningar till att jag tycker om Lottaböckerna, och det är synd att de heter ”flickböcker”, för det är många pojkar och män som då går förbi böckerna utan att en ge dem en blick eller tanke. Det är inte alla pojkar som har sådan tur som jag hade – med en två år yngre syster, så att jag kunde tjuvläsa de två Lottaböcker hon hade!

Mikael Åkerlund

Oktober 2005