"Första aftonen i det nya hemmet"

Enda gången vi någonsin får se en illustration i en Lottabok, är då hon visar planlösningen på sin och Pauls första ”riktiga” gemensamma våning i Läsning för Lotta. Innan bodde de i en möblerad våning som Electrona (företaget där Paul jobbar) hyrde ut till dem, som vi läsare inte får någon utförlig redogörelse av. Men av våningen i det vitrappade huset där Johan och Vilma bor inunder ges en tydligare beskrivning, både i text och alltså även i bild. Och jag förstår Lotta, det är något alldeles speciellt med ett hem där man får möblera hur man vill och hänga upp vad man vill på väggarna, till skillnad från att hyra möblerat. Man kan sätta sin egen prägel på det och det känns som ”hemma”. Jag och min kära Björn har faktiskt, när jag tänker på det, gått i Lottas och Pauls fotspår när det gäller boende – först möblerad lägenhet i andra hand, sedan en ”riktig” lägenhet och därefter radhus (parhus för vår del om man skall vara lite petig).

Jag känner ofta igen mig i Lotta och så gör jag även då hon fixar och donar i våningen de flyttat till i Läsning för Lotta. Lotta har, medan Paul är borta, fått möbler av grannen och dessutom varit ute och köpt målarfärg. Då Paul kommer hem möts han av ”ett överflöd av möbler” samt färg och penslar. ”Vi börjar väl redan ikväll, tycker du inte?” kvittrar Lotta mycket entusiastiskt och ivrigt. När hon väl inser att det inte är praktiskt möjligt, och inte heller att målararbetet är färdigt varken samma kväll eller nästa dag utan kanske snarare om en vecka, blir hon mycket besviken. Jag kan vara likadan, det behöver inte gälla just målning men har jag fått en tanke om ett inköp av en ny möbel, om en ommöblering, om golvläggning eller vad som helst, så vill jag att det ska ske NU! Varför vänta??? Precis så tänkte jag vid elvatiden härom kvällen då jag kommit på att vardagsrumsfönstren skulle få nya gardiner. Jag stod på en pall och försökte lossa gardinstången som satt fast på något snillrikt sätt och fick nästan nackspärr och blev alldeles varm och tänkte att de förbaskade gardinerna SKA upp ikväll! Behöver jag ens berätta att jag lyckades och att de hängde där till slut? Jag kunde alltså nöjd och glad gå och lägga mig. Sedan kan man ju diskutera hur nödvändigt det var att gardinerna hängde där då jag låg och sov, jag hade väl i och för sig kunnat vänta till morgondagen. Men jag är säker på att Lotta skulle ha gjort likadant!

Sedan flyttar alltså Lotta och Paul till det gula radhuset i Lottas gamla hemstad (Helt otroligt, Lotta), och jag förstår precis Lottas känsla då hon med andakt låser upp ytterdörren för första gången. ”Ett nytt skede av Pauls och mitt liv skulle börja här, och jag hoppades i djupet av mitt hjärta att det skulle bli lyckligt.” Sedan säger Lotta ”god dag härinne” då hon stiger över tröskeln, ”något som barna Månsson redan i koltåldern fått lära sig att göra”, men denna tradition är jag inte uppvuxen med så därför sa jag inte så då jag låste upp dörren till mitt och Björns nya hus för första gången för drygt en månad sedan. Men den välkomnande stämningen, som Lotta känner, kände jag. Och gör fortfarande!

På flyttdagens kväll är det lite si och så med matbeståndet hemma hos Lotta och Paul, och Lotta säger till Paul att han får välja mellan smörgåsar utan pålägg eller havregrynsgröt. Men så ringer det på dörren och där står Lottas mamma och pappa med alla möjliga godsaker, däribland flyttgröt: risgrynsgröt i en gryta som Lotta nu får som sin egen. Detta fick även Björn och jag då vi flyttade in i vårt nya hus, och då vi satt vid köksbordet på kvällen när allt var lugnt och stilla och våra släktingar som hjälpt oss flytta hade åkt hem, åt vi gröten med tänt stearinljus intill. Då flög orden ”Första aftonen i det nya hemmet” genom mitt huvud och jag tänkte på Lotta och hur hon och Paul också sitter vid sitt köksbord i sitt nya hus och trivs den allra första kvällen.

Mia Göransson

Oktober 2007