Förtrollade ögonblick

Kapitel 22, Håll masken, Lotta!
Paul har just hittat Lotta, efter att hon gått vilse.
 
– Varför skall man alltid behöva vara orolig för dig, Lotta?
Jag smög mig till en blick upp mot Paul, och jag såg rakt in i hans ögon.
– Är du det…?
– Jaa!
Jag överlade med mig själv någon sekund…
– Varför…? sa jag sedan.
Då log Paul. Det lilla, lilla leende, där en sorts ömhet skymtar fram.
– Ja, säg det du, Lotta. Det kan du nog själv räkna ut.
Tallarna susade över mitt huvud, himlen var av blått siden, fågelkvitter hördes från alla håll… Att man kan få rum med så mycket glädje i hjärtat på en gång… Förtrollade, förtrollade ögonblick!


Kapitel 22, Var glad, Lotta!
Paul menar att det inte gör något att Lotta är lite klantig ibland…
 
– Såna som jag… pep jag och tårarna steg på nytt salta och bittra i mina ögon.
Nu slog Paul armarna om mig.
– Såna som du, lilla Lotta. Just som du! För mig är du den sötaste och bästa som finns.
Vad var det han sade? Hörde jag rätt? Eller hade jag av all utstånden förtvivlan och smälek fått fel på öronen?
– Just du! Kan du få in det i din lilla skalle snart? Jag vet, vad du trodde, när du såg mig tillsammans med Monika (sic!), det syntes hur tydligt som helst. Men det är inte Monika jag är kär i, Lotta, det är i dig.
(…)
Med en suck av lättnad och en glädje så stor, att den nästan värkte, lutade jag pannan mot Pauls sträva uniform.
En liten stund blev vi stående så...


Kapitel 12, Rakt i plurret, Lotta!
Lotta och Paul går i Stockholm och pratar. Lotta vill hjälpa Malin med pojkbekymmer.
 
– Det har du rätt i förstås…
– Ja det är klart. Skulle vi nu kunna få ägna oss åt oss själva en stund. Jag har nämligen tänkt på en sak…
Vi hade kommit ut över Djurgårdsbron nu. Vandrade långsamt fram över den.
– Vad då för en sak? undrade jag.
– Hur skulle det vara om vi förlovade oss i jul?
Jag tvärstannade. Stod först alldeles stilla. Vände mig sedan mot Paul och lade sakta armarna om hans hals.
(…)
Det hade funnits flera ”förtrollade ögonblick” i mitt unga liv, men detta var det största! Jag kände en lycka så oändligt stor att jag inte kunde förstå hur den kunde få plats inom mig.
Paul hade dragit mig med sig fram till broräcket. Där stod vi åtminstone inte i vägen.
– Du är så väldigt ung, förstås, lilla Lotta, sa han. Du kanske kommer att ångra dig…
Jag vred på huvudet och såg på honom. Ångra mig! Vad fantiserade han om?
– Jag har tyckt om dig ända sedan jag var fjorton år, sa jag stilla. Du visste inte om det då, men det ändrar ju inte på någonting.


Kapitel 16, Lycka till, Lotta
Lotta och Paul är utklädda och skall fotograferas för ett bokomslag. Fabbe håller i trådarna.
 
– En arm om halsen på pojken din, Lotta, och den andra halvvägs upp mot hans axel. Och du – kan du säga något riktigt vackert till din flicka? Något som gör henne lycklig?
– Jag hoppas det… sa Paul.
Han drog mig tätt intill sig, såg rakt in i mina ögon och viskade:
Vill du gifta dig med mig redan i sommar, Lotta? Jag älskar dig så…
– Ta! hörde jag Fabbe upphetsat ropa. Det är ju tidernas bild.
Men för mig var allt det som hände runt omkring mig likgiltigt. För mig fanns bara Pauls mun och ögon och de ord dan just sagt. Den oerhörda lycka jag kände lämnade inte plats för något annat.
– Om jag vill… viskade jag tillbaka.