Lilla Lottaboken

Kapitel 1, Läsning för Lotta
Lotta har fått en massa gamla möbler, och vill nu sätta igång att måla dem.
 
Stackars Paul när han klev över ”hemmets tröskel” som det så vackert heter. Han hade lämnat en spartanskt möblerad våning och möttes nu av ett överflöd av möbler. Plus en uppsättning målarfärg, vit, blå och röd samt penslar som jag i en hast varit ute och köpt.
– Vi börjar väl redan i kväll, tycker du inte? kvittrade jag entusiastiskt och förväntansfullt.
Paul betraktade sakligt mitt förråd av färg och penslar.
– Får jag fråga, Lotta, var har du sandpapper och spackelfärg?
– Sandpapper och spackel… Det behövs inte! Det är bara att måla.
– Nej, det är det faktiskt inte, Lotta.
– Ja, men, sa jag besviket, då kommer det ju inte att bli färdigt…
– …i kväll fyllde Paul i. Nej, det gör det inte. Inte i morgon kväll heller, men kanske om en vecka.
Jag såg på Paul med kritiska och missnöjda ögon. Hade jag valt fel pojke när allt kom omkring?
– Hjälp, vad du är tråkig, Paul. Och ordentlig!
– Sorry, Lotta, men det stämmer nog. Vad har du hittat på för gott till middag idag då?
Mat! Herregud, jag hade helt glömt bort det där med mat.
– Mat? sa jag.
– Ja, det där du vet, som man lägger på tallrikar. Äter med kniv och gaffel. Eller med sked…
– Paul, jag har glömt det! Först var det överkastet till soffan och så allt det här.
Och jag gjorde en svepande gest mot mitt nya bohag.
– Men jag kan grädda plättar, sa jag hoppfullt. Det finns ägg, tror jag…
Paul log och inför det leendet förstod jag ju genast varför jag fastnat just för honom.
Så tog han min hand och drog iväg med mig ut i köket.
– Som tur är har jag lite mat med mig. En hummer, som måste tina först bara, ost, vitt bröd och var sitt päron till efterrätt. Jag tyckte vi skulle ha ett litet flyttkalas.
– Underbart, sa jag. O, så gott. Men blir du mätt av det här? tillade jag med plötslig omsorg. Det finns några fiskbullar kvar…
– Glöm dem! sa Paul fast.