När man sitter och äter...

Kapitel 1, Det spökar, Lotta!
Lotta, Giggi och mamma sitter ute och dricker kaffe – i lugn och ro…
 
– Mmm, sa Giggi och tog sig en ny ostsmörgås.
Men jag tog ingen ny smörgås. En tanke hade blixtrat genom min hjärna! Giggi och jag hade känt varandra i precis tio år!
Om jag hade varit en lugn och sansad flicka hade jag naturligtvis bara stilla sagt att: ”ja, tänk vi har känt varandra i tio år!” Men så sa jag inte.
Eftersom jag är impulsiv intill gränsen för det folk kan uthärda slog jag med kraft handen i bordet och hojtade: ”Jubileum!”
Giggis smörgås stannade på halva vägen, mamma höll på att sätta kaffet i halsen och gräddkannan stjälpte. En liten flod av grädde rann kvickt i väg åt Giggis håll. Bordet lutade lite åt det hållet.


Kapitel 4, Alltid Lotta
Lotta och Lenni har just kommit in på en restaurant, utan speciellt mycket pengar.
 
– Är du mycket hungrig, Lotta? frågade han så nonchalant han kunde.
– Nej, faktiskt inte, ljög jag och blev i samma sekund rädd att min lilla mage skulle ge till ett hungrigt skri över denna lögn.
– Inte jag heller – faktiskt, sa Lenni litet klädsamt uttråkad. Vi tar väl något lätt då.
– En varm smörgås kanske? föreslog servitören vid vår sida.
Både Lenni och jag lyste up. En varm smörgås kunde väl inte vara så förbaskat dyr?
– Med skinka och ost till exempel?
– Tack, det blir utmärkt, bestämde jag.
– Och att dricka?
– Du kan väl dela en Ramlösa med mig, Lenni, sa jag i samma lätt nonchalanta ton som Lenni nyss använt, så att servitören skulle förstå att här satt två ungdomar som åt rysk kaviar och ostron nedsköljt med champagne så gott som varje dag och därför längtade efter enkel föda och dryck.


Kapitel 17, Se dig för, Lotta!
Lotta sitter i tankar när det är dags att äta choklad…
 
Men jag glömde att ta själv. Jag vet inte hur det kom sig, för jag älskar choklad…
Jag vecklade upp papperet, öppnade kartongen och bjöd Giggi.
– Ska du inte ha själv?
– Jo – jovisst… sa jag tankspritt och tog en choklad på måfå. Valde inte noga först som jag gör annars.
Giggi böjde sig fram och såg forskande på mig.
– Du är dig inte lik, Lotta…
– Är inte jag!
– Neej! Säg inte att du gått och blivit kär i Paul…
Jag var mållös, det var vad jag var.
– Jag kär i Paul! Nej men Giggi, vad tror du…?
Och för att riktigt bevisa hur fel hon hade, ryckte jag upp mig ur mina funderingar och valde ut en riktigt stor chokladbit. En med en valnöt på.
– Skönt! sa Giggi lättad. Jag blev riktigt ängslig ska jag säga dig…
Jag kär! Nej snälla rara någon…
Men näsduken tänkte jag inte lämna igen.