Sarkasm

Kapitel 12, Skriv upp det, Lotta!
Lotta och Giggi diskuterar om ögonfärgen kan säga något om en människas karaktär.

– Himmel, klockan är halv fyra! Och jag, som lovade mamma att gå in och hämta torsken, som hon har ringt om. Vi skulle ha den till middagen.
– Du är en torsk själv, sade Giggi oberörd av mina matbekymmer, om du envist påstår, att bruna ögon är falska. Jag känner massor med brunögda människor, och de är hemskt bussiga och pålitiliga. Det andra är bara skrock och dumt prat alltsammans, och det vet du lika bra som jag. Du vill bara inte erkänna det.
(...)
– Men hej så länge i alla fall, sade Giggi. Och köp inte någon brunögd torsk, för då lurar han dig säkert. Han är säkert en förklädd abborre.


Kapitel 17, Fyndigt, Lotta!
Lotta roliggör sig över intelligensen hos Giggis intresseobjekt på sjukhuset.
 
– Nja… en sak till då. Apropå tvättning av golv. Jag skulle in och slabba av i ett mottagningsrum som jag trodde var tomt, men där satt en ung läkarsnubbe vid skrivbordet. Och där ville han tydligen sitta kvar, för när han hejat åt mig så sa han lite motvilligt att: ”Du har kommit för att städa, förstås?”
– Gud vilken intelligent karl! utbrast jag. Du kommer in med skurhink och borste på skaft och han förstår att du vill städa. Hur kom han på det?


Kapitel 15, Vilken tur, Lotta!
Lotta kan inte komma över att Paul försökte få tag på henne när hon inte var hemma.
 
Giggi såg på mig.
– Men du har ju rätt! Du kan vara riktigt intressant när du slutar traggla om Paul. Hur många gånger var det Paul hade ringt förgäves, sa du?
– Fyra! sa jag stramt.
– Fyra var det ja. Påminn mig om jag glömmer det igen. Jag tänkte ett tag att det var tre gånger, men det var det alltså inte.
– Vill du vara snäll och kliva av tåget?
– Nu?
– Nej, jag är hänsynsfull nog att vänta till nästa station.


Kapitel 6, Arma Lotta
Lotta har just glömt sin tandläkartid, och har även andra bekymmer:
 
– Jag följer inte med till Pauls studentskiva, sa jag plötsligt. Jag vet hur det blir. Jag ser det klart nu.
– Berätta! sa Giggi. Jag har hört så lite om Pauls studentskiva, det skulle vara roligt att få veta något.
Jag såg strängt på henne.
– Håna mig inte! Jag tål inte mer hån, har jag sagt. Det blir som jag har sagt en gång förut – jag kommer att hurra för rektorn och hänga blomkvasten om halsen på vaktis.
– Så förtjusta de kommer att bli, sa Giggi belåtet. Gör det, Lotta! Sätt lite färg på den här stan. Den har ju gått fri för dig länge nog.


Kapitel 4, Glad sommar Lotta!
Giggi har just berättat om Tobbes fasters moster.
 
– Äldre personer lägger sig alltid sent, sa jag. De har svårt för att sova. Förresten – har inte den fastermostern något eget namn.
– Jodå, sa Giggi, men jag glömmer det såhär i början. Eleonora Hardemo, heter hon. Stiligt namn, tycker du inte. Kallas visst för tant Ellen för det mesta.
– Låter trevligt, sa jag. Synd bara, att de som har vackra långa namn, så sällan kallas vid dem.
– Säger du det, Marie-Sofie Charlotta, sa Giggi.
– Fastän det är ju klart, fortsatte jag, det är ju mera praktiskt med de korta.