Är du också en jämförarnörd?

Trots att sidan Skillnader mellan upplagor inte existerat så vansinnigt länge, har jag redan förstått att det inte bara är jag som gillar att jämföra och vrida och vända på ord och uttryck i Lottaböckerna. Förutom en hel del tips på skillnader har jag även fått mail från personer som siktar på att samla så många olika Lottaupplagor som möjligt, vilket gör mig mycket imponerad! Tanken är god, eftersom det faktiskt har gjorts en hel del ändringar genom åren.

Det är lite av ett detektivarbete att upptäcka dessa skillnader, vilket förstås gör det till ett slags sport. Jag har läst och jämfört några stycken olika upplagor, men vad jag har förstått finns det alltså proffs bland er som har riktiga guldgruvor att gräva ur. Detta har fått mig att bli sugen på att mer seriöst börja samla olika upplagor. Det är fascinerande att hitta tidstypiska uttryck som ändrats till något mer neutralt eller modernt, eller saker som rättats till för att stämma överens med omslaget i fråga. Själv lånade jag häromdagen den andra upplagan av den allra första Lottaboken, det vill säga Det är Lotta, förstås! av min mamma – just för att jämföra med upplagan jag själv äger, som är nummer tio. När jag hunnit några sidor i mammas bok hittade jag en intressant skillnad då faster Truddan förfasas över Lottas kläder i kapitel fyra. I den andra upplagan beskriver Lotta sin klädsel med orden ”mina högst moderata byxor”. I den tionde upplagan står det däremot att Lotta har ”ett par skrynkliga jeans”. Anmärkningsvärt tycker jag! Jeans var förmodligen inte den vanligaste klädseln hos flickor 1958, då boken kom ut. Men detta kan man ju lätt tro, om man som läsare inte är medveten om att det gjorts korrigeringar till fördel för mera ”moderna” ordval.

Andra exempel är då man vill visa hur priser har ändrats genom åren. I andra upplagan av Det är Lotta, förstås! hittar Lotta en enkrona i fickan och köper senare en kassabok för en och femtio. I den tionde upplagan har enkronan bytts ut mot ”en skrynklig tia” och kassaboken kostar plötsligt fem kronor. Jag förstår hur man har tänkt då dessa korrigeringar gjorts – att boken ska passa i tiden – men sådana här uppgifter blir ju ändå väldigt snabbt inaktuella.

Jag tycker att det är synd att många av dessa förändringar i Lottaböckerna har gjorts. Ord, uttryck och priser på exempelvis 1950-talet har sin charm. Det blir ju bara ett sammelsurium om vissa saker ska låta moderna och vissa ha kvar sin femtiotalskaraktär. Det är Lotta, förstås! skrevs som sagt 1958, och jag tycker att språket ska spegla just den tiden. Nej, det blir nog till att börja samla så tidiga upplagor som möjligt av Lottaböckerna… Jakten har börjat!

Mia Göransson

September 2005