När jag var sju år gammal läste jag min allra första Lottabok. Mamma hade läst Lotta när hon var ung och sparat sina tolv böcker. Jag minns hur pappkartongen med hennes Lottaböcker stod på köksgolvet bland en massa andra kartonger och kassar, eftersom mina föräldrar hade fått för sig att rensa på vinden. Jag rusade genast fram till kartongen med Lottaböcker och högg en bok, Rena cirkusen Lotta! minns jag att det var. Mamma förklarade för mig att jag måste läsa dem i rätt ordning, och gav mig istället Lotta är sig lik som var hennes första bok i serien.

Så Lotta är sig lik var den allra första Lottabok jag läste. Jag satt uppkrupen i soffhörnet och slukade mening efter mening. Fast jag minns att jag hade lite svårt att förstå vissa av bokens skämt. Till exempel när Lotta utklädd i slokhatt och för stor rock skällt ut sina skolkamrater på skoj men dagen efter får en klapp på axeln av hattens och rockens ägare, doktor Berens, och Giggi säger till Lotta: "Kvickna till! Stå inte och dröm! Förresten var det mig han ville klappa på axeln. Han tog bara fel i hastigheten.". Jag kommer ihåg att jag tänkte "Var det Giggi doktor Berens egentligen skulle ha klappat på axeln?". Att jag inte förstod vissa av bokens poänger var väl kanske inte konstigt eftersom jag var så pass liten.

Jag har alltid älskat att läsa och var alltså väldigt tidig med det. När jag hade lärt mig läsa plöjde jag igenom diverse barnböcker, Femböcker, Hemliga Sjuan-böcker, Kittyböcker och Mary & Lou-böcker, men i och med Lottaböckerna var det som en helt ny värld öppnade sig. Ju äldre jag blev, desto mer uppskattade jag dessa mysiga, humoristiska och vardagliga böcker. Böcker vars huvudperson inte är en bildskön, helskärpt och samlad tjej med total brist på fel. Nej, Lotta Månsson ligger långt från exempelvis Kittys perfektionism och svala uppenbarelse. Lotta Månsson gör fel, glömmer saker, skrattar så att hon gråter, säger saker hon ångrar, är impulsiv, svartsjuk, romantisk, känslig och har lätt för att brusa upp. Kort sagt, Lotta Månsson är befriande mänsklig. Idag glädjer jag mig åt min fullständiga samling av Lottaböcker - alla befintliga 47 titlar står där i hyllan och lyser med sina röda ryggar. Men innan min samling blev komplett fick jag gräva i min plånbok och betala hela 210 kronor för den bok som fattats mig längst - Glad sommar, Lotta!. Jag hade letat med ljus och lykta efter just den boken och fann den till sist på en auktion på nätet. Gissa om jag var lycklig när boken kom och jag kunde sätta in den i hyllan...

Igenkänningsfaktorn har för min egen del alltid varit stor när jag läst böckerna. Jag förstår Lotta till fullo när hon iförd en urvuxen fläckig klänning, papiljotter, vantar och fet kräm i ansiktet slänger igen dörren mitt framför ögonen på Paul (Skriv upp det, Lotta!), när hon känner sig liten, dum och menlös inför Vivecas flotta uppenbarelse (Hejda dig, Lotta!) och när hon rödgråten och med en näsa som en lanterna bommar för dörren till sitt rum för att Paul inte ska kunna öppna (Alla tiders Lotta). Jag känner igen mig när hon försvarar julens stjärnor och ljus (Heja Lotta! m.fl.), när hon plötsligt fylls av en intensiv men vemodsblandad glädje när hon ser en liten vacker glänta intill vägen (Rena cirkusen, Lotta!) och när benen blir som kokta makaroner och hjärtat dansar polka när hon får syn på Paul (Vilken fullträff, Lotta!). Lottas personlighet och hennes tankar anser jag vara böckernas styrka. Jag tycker att det är det man minns och berörs av, till skillnad från avsnitten när hon flänger runt med Giggi eller någon annan och ska leta rätt på personer, bortbytta böcker eller Kajsas brudklänning och situationen bara blir rörigare och rörigare.

Reportageresor och oväntade händelser som exempelvis när Lotta och Giggi går vilse och hamnar hos en märklig dam vid namn Linn Arki med en fäbless för vilda djur (Vilken skiva, Lotta!) eller när Lotta finner sin klassföreståndare Lockige Fridolf stå inlåst i en rustning i ett slott i Danmark (Det spökar, Lotta!) hade för min del gärna fått stryka på foten för de mer vardagliga händelserna. Jag skulle vilja ha mer av Lottas gnabb och förtroliga samtal med sina syskon och Giggi, mer av tiden i skolan och mer om Lottas och Pauls förhållande! I den andra hälften av serien är det lite för mycket förvecklingar, borttappade papegojor, rundresor, spökerier och sökanden efter personer som exempelvis fotbollspelare, kemtvättsägare och musiklärarinnor. Men, vad göra? Vi får vara glada att Merri Vik, som egentligen hette Ester Ringnér-Lundgren, i alla fall skrev så mycket underbart som hon faktiskt gjorde. Lottaböckerna håller än idag att läsa, och många fler kommer att läsa dem och förundras över hur någon har kunnat skapa en så naturlig, rolig och mysig karaktär i en miljö som beskrivs så att det känns som man är där och upplever allt själv.